[Dröm nummer 241. Natten till den 21 september 2021.]

I en dal vid havet ligger de döda i sina öppna kistor och väntar på att vi ska ta ett sista farväl. Jag sitter tillsammans med de andra anhöriga i en buss. Försöker förbereda mig mentalt. Läser en broschyr som jag fått av arrangörerna. Där står att vi bör vara beredda på att det kan lukta.
         Om det är i samma broschyr vet jag inte, men jag läser en artikel om avlivning av djur. Där diskuteras om djuren ska sövas eller ej innan man avlivar dem. En kvinna uttalar sig och är mycket upprörd:
         ”Så min häst kvävdes alltså levande?!”
         I en avskild del av dalen, nära havet, står kistorna med de döda staplade på varandra. Några är finklädda i blommiga klänningar. Andra är nakna. Min mor är en av de nakna. Invid kistorna ligger också vår döda häst. Jag känner både skräck och vördnad inför allt.
         En bit bort ser jag en rödmålad liten stuga med vita knutar. Jag går dit. Det är fortfarande vårvinter och marken är täckt av ett tunt snölager. På en spaljé intill huset klättrar en rosenbuske. Mellan väggen och spaljén har ett fjolårspäron klämts fast. Det ser fortfarande grönt och friskt ut.
         En enda ros blommar. Det är en ljust rosa, nästan vit, centifoliaros. Jag doftar på den. Den har en mycket fin och mycket svag doft. Joakim Pirinen doftar också på den och utbrister med ett leende:
         ”Men … det är ju en … ros?!”