[Dröm nummer 237. I gryningen den 16 september 2021.]

Jag är assistent till David Bowies team och har gjort ett förslag till en t-shirt inför den kommande turnén. Det föreställer ingenting. Motivet är mest färgkludd.
         För att måla har jag använt tio stycken stora sjok av vit skumplast, den där lite hårdare sorten med blank yta. Men jag har bara målat på ett av dem.
         Jag får träffa David för att visa min idé och släpar in plastsjoken i hans rum.
         Han ligger i sängen. Lutar ryggen mot väggen. Det är tydligt hur sjuk han är. Han ser mycket trött ut och ansiktet är blankt och svullet.
         Jag förklarar hur jag tänkt med t-shirten. Han ser lite skeptisk ut och säger:
         ”Ja, bara det inte står ’On tour’ på dom.”
         Jag ursäktar mig för att jag använt så många sjok, trots att jag bara målat ett motiv, men han viftar undan det. Det är tydligt att han gillar min idé, men är lite avvaktande.
         ”Du vet”, säger han, ”det ska printas – vi printar alltid – och det går åt väldigt mycket färg. En gång var det ett tryckeri som saknade en viktig färg.”
         Nu har hans ansikte antagit en mörkare, nästan svart ton.
         ”Du ser trött ut, David. Vila dig nu.”
         ”Tack.”