[Dröm nummer 234. Natten till den 14 september 2021.]

Jag arbetar som något slags uppvärmare för en tv-show och bär alltid en fotsid helkroppsdräkt i mörkröd plysch. När gästerna kommer till studion genomför jag en enkel ritual med dem. Den går till på följande sätt: Vi ställer oss huvud mot huvud och tittar varandra i ögonen, samtidigt som jag peppar gästen med mitt babbel och mina dåliga vitsar. Det brukar vara mycket uppskattat och får alla att känna sig mindre nervösa. Mitt möte med gästerna sänds innan själva showen drar igång och jag är väldigt populär, inte bara hos gästerna och publiken, utan också hos alla som är inblandade i produktionen.
         Ikväll är jag lite extra exalterad, eftersom gästen är en känd kulturpersonlighet, en medelålders man med halvlångt mörkt krulligt hår. Innan ritualen berättar jag för honom hur mycket jag uppskattar honom och hans arbete. Han tackar, men blir lite generad. Sedan påbörjar vi ritualen.
         Vi lutar våra pannor mot varandra och tittar in i varandras ögon. Jag känner hur mitt kön börjar röra sig.
         ”Herregud, jag får nästan bånge”, säger jag.
         ”Så så.”
         Sedan går allt överstyr. Jag blir privat. Börjar kritisera programmet.
         ”Allvarligt talat, hur känns det att sitta med de där idioterna och lyssna på det där tramset och den där jävla kvinnofientliga musiken?”
         ”Hördu, jag tycker musiken är ganska bra”, säger han och backar bort från mig, uppenbart irriterad. Går sedan ut till studion. Programmet är igång.
         Hunden Muffin har bitit någon* och blir uppkallad till ovanvåningen, där Anders Roger ligger i en soffa. Hans vita långkalsonger är täckta av hål efter Muffins bett. Skadorna på kroppen är ganska ytliga, men han befinner sig i chock.

* Muffin var en mycket klok och mycket allvarlig brun labrador, som nästan aldrig gjorde en människa förnär.