[Dröm nummer 235. Natten till den 15 september 2021.]

Det är stor fest hemma hos en obesvarad ungdomskärlek. Hennes pappa är där, men henne ser jag lyckligtvis inte till. Vid ett bord sitter Torbjörn Wiking, packad.
         ”Tjena, Tobbe!” säger jag.
         Han är så full att han bara sluddrar till svar. Själv håller jag mig till alkoholfri öl. Vill inte tappa kontrollen.
         Jesper Eronn är hög på marijuana. Också han har svårt att prata.
         En röst i en högtalare förkunnar: ”Och till Jesper har vi gratis och giftfritt röka.” Alla skrattar.
         Parallellt pågår ett arbete med pappans boksamling. Det går ut på att måla ett antal praktverks bokryggar på konstfulla sätt. Pappan är dock inte nöjd med resultatet och frågar om jag kan hjälpa till. Jag inser att jag inte har något val och säger ja. En expert som bara är där för pengarnas skull förklarar hur jag ska göra. Han har problem med en av bokryggarna. Utifrån en förlaga ska han måla ett antal ansikten på rad. Problemet är att de alla syns framifrån och är ungefär lika stora, samtidigt som de är målade i perspektiv. Det borde vara en omöjlig bild, trots det existerar den. Jag erbjuder mig att göra ett försök. Samtidigt som jag påbörjar arbetet berättar jag om min obesvarade kärlek till dottern i huset.
         Det är svårt att måla. Vi diskuterar perspektivet, men lyckas inte komma fram till hur ansiktena egentligen ska avbildas. Det blir helt enkelt inte bra, och jag börjar inse att jag inte kommer att klara av det.
         ”Jag tycker synd om dig, Per”, säger experten.
         Det är oklart om det är för den obesvarade kärleken eller för hela situationen eller för att han har genomskådat min oförmåga att utföra uppdraget jag tagit på mig.