[Dröm nummer 236. Natten till den 16 september 2021.]

Vid ett läxförhör är det bara en av eleverna som tror att Hamlet är en pjäs från 2000-talet.
         Jag deltar i ett gymnastikpass. Stämningen är fientlig och jag vill helst vara för mig själv.
         Jag frågar min mor om jag själv kan gå och handla jäst och mjöl. Hon tillåter det.
         Efter att jag handlat går jag tillbaka till hotell Astoria, där jag bor. Precis bredvid ligger biografen med samma namn, där man visar en konsertfilm med Rolling Stones. Jag har lovat att träffa grabbarna i bandet efteråt och går backstage.
         De ligger på en väldig hög av popcorn i ett kubformat rum av glas, belysta av ett starkt gult ljus. De flamsar och skrattar och kastar popcorn på varandra. Fast det ser mer ut som torrfoder för hundar.
         Jag kliver upp på popcorn/torrfoderhögen och lägger mig intill Mick. Grabbarna nickar åt mig och fortsätter kasta pocorn/torrfoder. Jag kastar också, men blir inte gladare för det.
         Jag känner inte igen killen mittemot mig, han är inte med i bandet. Hans ansikte är mörkrött, ögonvitorna stora. Han stirrar på mig och ler ironiskt och jag fylls av en plötslig fasa inför honom.
         ”Great show, guys”, säger jag. Jag hade tänkt säga ”nice show”, men insåg att det kunde ha uppfattats som ett underbetyg.
         Ingen pratar med mig. Jag är accepterad, men inte mer. Jag borde kanske inte kommit hit, men jag hade ju lovat grabbarna.