[Dröm nummer 228. Natten den 6 september 2021.]

På en tunnelbanestation får jag en lektion i hur man placerar ut bokstäver på väggen så att det blir typografiskt korrekt.
         Jag kör en bil på en smal grusväg som löper parallellt med en större asfalterad väg. Tänker att det ska gå att komma upp på den större vägen längre ner i backen. Men ju längre jag kommer på grusvägen, desto lägre befinner den sig i förhållande till den större vägen. Den slutar i en havsvik och någon avtagsväg finns inte. Jag får backa tillbaka.
         En person ska utses till ett högt ämbete. Bland kandidaterna finns Wallenström, som bor precis på krönet, där grusvägen och den större vägen ansluter till varandra. Jag ringer på. En ung man öppnar. Det kan väl inte vara Wallenström? Nej, det är hans son. När den äldre Wallenström visar sig håller jag upp en tom flaska, som tidigare innehållit min egentillverkade champagne.
         ”Vågar jag fråga hur det gick i omröstningen?” säger jag och håller fram flaskan. ”Lite Champagne kanske?”
         ”Nej, uppdraget gick till –––”, säger Wallenström och verkar inte alltför besviken över det. ”Men jag känner igen dig. Jag har lagt ett värmegolv hos dig!”
         ”Ja, det kan stämma.”
         Han får något drömskt över sig och säger:
         ”Åh, innan gjutningen. Vi hade slipat mönstret så mjukt. Det var som sammet när man kände med handen. Så vackert.”
         På en tunnelbanestation tillrättavisar en äldre japansk kvinna en ung pojke som inte tilltalar sin farmor med tillräcklig respekt. Ett japanskt barn visar hur man gör och den japanska kvinnan ser nöjd ut.
         En mycket yngre upplaga av den äldre japanska kvinnan står intill mig. Hon flämtar när hon andas, ögonen är halvslutna och det är något väldigt sexigt över henne.
         Tunnelbanan till Ropsten kommer inte. Men det gör däremot ett godståg. En högtalarröst meddelar att alla rutiner har rubbats och att man på grund av godstågets ankomst inte längre kan sälja det svarta te som förberetts. Istället kommer man att dela ut det gratis.
         Jag sms:ar Simona om var jag är och att det inte kommer något tåg.
         På en svagt upplyst del av perrongen ligger ett fyllo utslaget. Ingen hjälper honom. Sedan förvandlas fyllot till en 10 meter lång smältande version av glassen X15.
         ”Kan ingen hjälpa honom?!” skriker en kvinna.
         ”Nej, jag kom nyss”, ursäktar jag mig.
         Nu känner jag inte igen skyltarna. På ingen av dem står det ”ROPSTEN”. Men på en står det ”GLOUCESTER”.