[Dröm nummer 220. Tidig morgon den 16 augusti 2021.]

Klockan är fyra på natten och jag befinner mig på ett hotellrum, fortfarande vaken. Från min balkong kan jag se in i rummet intill, där en smal och vacker kvinna i balettdräkt gör yogaövningar. Hon ställer sig på händer, sedan bara en hand, vilket jag finner mycket attraherande. Jag blinkar till henne och hon ler tillbaka. Jag gör tummen upp och tänker att detta möjligen skulle kunna leda till sex.
         Då öppnas dörren och Elisabeth, Josefine och hunden Muffin kommer instormande. De är här för att gratulera mig på Fars Dag och har med sig en tårta.
         På byrån har Kristin Sköldebäck plockat fram en gammal annons vi gjorde för Apple för åratal sedan. Den är oerhört plottrig, med massor av bilder, inte större än frimärken, och rubriken: ”––– i muttan.”*
         ”Oj”, säger jag, ”så skulle man väl inte kunna skriva idag?”
         ”Joho!” säger Kristin. ”Vad skulle man annars skriva? Det heter ju så!”
         Jag försöker komma på alternativ, men det blir bara fånigt och inte alls lika bra.
         En tjej som är originalare föreslår ordet ”vaginan”, för det är vad hennes läkare säger. Men det känns inte heller bra. Så ”muttan” är kanske trots allt inte helt fel.
         Det är lunch och alla försvinner. Jag går ut. Ensam. Jag kanske skulle ringa Björn Colliander? Nej, det är för sent, jag gör det imorgon.
         Jag hejar på Kristin Sköldebäck och Lotte Kölare, som ska ta en båt över viken till en restaurang. Båten har angjort kajen, de är redan sena och rusar iväg. Det är uppenbart att de inte vill att jag följer med.
         Uppe på ett backkrön kliver jag ner i en flod av slemmig ljusbrun lera. Jag sjunker ner till midjan och är nära att dras med. Håller mig fast i trottoaren. Exakt samma sak hände mig häromdagen och jag tänker att det är väldigt märkligt att de inte löst detta än.
         Rulltrappan upp från tunnelbaneperrongen är ur funktion. Jag bygger ett slags rutschkana i den. En kvinna i grönt ber mig hjälpa henne med något i hennes lägenhet.
         ”––– har sagt att du är bra på det”, säger hon.
         ”Det går inte. Jag kan inte lämna mitt rutschkanebygge”, säger jag.
         ”Jo, det kan du!”
         Jag försöker få henne att förstå att det är omöjligt och att hon istället borde åka i min rutschkana, vilket hon vägrar. Trots våra olika uppfattningar, känns det som att det finns en ömsesidig attraktion här. Ännu en gång känner jag att detta skulle kunna leda till sex.
         Jag fortsätter bygga min rutschkana och kvinnan i grönt står kvar och tittar på, vilket bara bekräftar känslan jag har.
         En äldre kvinna vill gå upp för den trasiga rulltrappan.
         ”Varför inte åka rutschkana istället?” föreslår jag.
         ”Jag åker inte rutschkana”, säger hon och går förbi mig.
         Rutschkanan är färdigbyggd och jag vill visa kvinnan i grönt hur kul det är att åka, men hon är försvunnen. Istället kommer en varelse gjord av vassle fram till mig och ber mig att lyfta upp den. Jag tar den försiktigt i mina händer. Den är mjuk och lite kladdig och mycket skör och rädd, men jag känner att den ändå har förtroende för mig. Jag sätter den framför mig i rutschkanan, mellan mina ben. Jag måste vara mycket noga med att vika in dess långa fiskbensliknande klor, så att de inte fastnar och skadas när vi åker ner för kanan.
         Vi åker, och glider ut över perrongens golv. Vasslevarelsen klarade sig och jag kan känna dess hastiga andhämtning i mitt skrev. Tåget kommer. Kvinnan i grönt kliver på och försvinner, helt ointresserad av min rutschkana.

* Jag har gjort massor med annonser för Apple, men inte tillsammans med Kristin. Och jag kan svära på att ingen hade ordet ”muttan” i vare sig rubrik eller brödtext.