[Dröm nummer 221. I gryningen den 22 augusti 2021.]

I rummet där festen pågår finns ett slags etage där jag befinner mig tillsammans med några andra. Precis nedanför etaget står en flygel.
         ”Spelar du piano?” säger en av gästerna.
         ”Nej, jag klinkar mest.”
         En annan av gästerna sätter sig vid flygeln och börjar spela. Han är skicklig och jag känner avundsjukan växa.
         En stund senare är flygeln försvunnen och golvet vattenfyllt. Någon ställer sig vid kanten på etaget och tittar ner mot vattnet.
         ”Borde vi inte knuffa i honom? Det vore roligt!” säger mannen som undrade om jag spelar piano.
         ”Nej, det kan vara farligt”, säger jag.
         Någon annan än jag ska få flyga till Norrland i arbetet och gå på fin restaurang. Själv måste jag arbeta. Skriva. Tiden är knapp.
         Jag kliver ut på gårdsplanen, som är täckt av snösörja. Går in på min brors toalett, ett fristående skjul. Ett isfyllt badkar med låga kanter tar upp hela golvytan. Jag ställer mig i det och kissar ut genom fönstret. Folk ser mig och blir illa berörda.
         Jag kommer till ett torg i en mycket liten stad. Här känner alla varandra och vet vad alla gör, vilket skrämmer mig. Det pågår ett torgmöte. En barsk kvinna undrar hur det går med texten som jag lovat att skriva åt henne.
         ”Jag vill att den ska vara klar på tisdag. Men det är väl för mycket att hoppas på?”
         ”Nej, det ska gå”, säger jag underdånigt, trots att jag vet att jag inte kommer att klara det.
         Jag har bakat ett bröd och tar med det till Joel Wåreus*, som väntar i sin stuga. Han tar emot brödet och river av en skiva. Han är missnöjd.
         ”Det är väldigt segt och kompakt.”
         En ung man kommer gående. Han har bar överkropp. På huvudet har han en skärmmössa i skinn. Han går fram till mig.
         ”Det är inte så att du behöver anställa en murare?”
         ”Nej, inte just nu”, säger jag.
         ”Är du alldeles säker? Jag arbetar för mat och husrum.”
         Nu ser jag att han har sin flickvän med. Hon blottar sina bröst och tittar vällustigt på mig. På hans biltak ligger två vänner till dem, nakna och tätt omslingrade.
         ”Nå?”, säger han uppfordrande och jag känner hur stämningen blir allt hotfullare.
         ”Nej, jag är ledsen. Jag har inget jobb för en murare.”
         Efteråt pratar jag med min kusin Per ”Plurre” Sahlin om händelsen.
         ”Konstig snubbe. Som om jag plötsligt skulle behöva mura ett hus”, säger jag.
         ”Ja, varför inte?” säger Plurre.

* Granne och fotograf.