[Dröm nummer 218. I gryningen den 15 augusti 2021.]

Jag gör mig i ordning inför Beckmans Reklamskolas jubileumsfest. Jag har tagit på mig en vit t-shirt med ett motiv som Klas Fahlén skapat. Över den en svart polo.
         En taxi hämtar upp mig. Chauffören är en ung tjej och vi kommer överens om ett pris. Tusen kronor kommer det att kosta. Hon skriver in summan i ett litet häfte och signerar.
         När vi kommer in i stan är vägen avstängd. Här brukar jag åka med Johan Rude, men vägen vi brukar ta är inte längre framkomlig.
         ”Nej, nej, nej!” snyftar chauffören, nästan överdrivet förtvivlad. Sedan vänder hon på en femöring och letar sig via smala, slingrande vägar in i ett garage. Jag är imponerad och berömmer hennes skicklighet.
         Men nu har det plötsligt bildats en kö av både bilar och människor. Det är bekymmersamt, eftersom jag måste hinna med tunnelbanan.
         När jag ska betala signerar jag på hennes vänstra lillfingernagel och på ett av hennes fingrar på vänsterhanden. Men jag får bakläxa.
         ”Nej, nej nej. Var är nageln?” säger hon. ”Gör om!”
         Jag ser tåget som jag skulle tagit lämna perrongen.
         ”Vad sa vi för pris?”
         ”Tusen kronor, din dummer. Har du glömt det?” Hon visar mig häftet.
         ”Ja visst, ja.”
         Jag berömmer hennes körning. Klappar henne på axeln. Känner hennes kropp under den vita blusen. Känner omedelbart att jag är för närgången.
         Vilket tåg var det nu jag skull ta? 177. Så var det. Det kommer in på perrongen. Men nu slår det mig att Beckmans har flyttat och att jag inte har en aning om vart.