[Dröm nummer 217. Tidig morgon den 15 augusti 2021.]

Framför mig på stigen går Calle Öhrström*. Han är klädd i en vit långrock av tunt, blankt tyg. Jag skyndar ikapp honom och säger:
         ”Vad hette briggen du seglade på som ung?”
         Calle stannar och tänker efter. Tycks inte minnas. Så säger han:
         ”Eh … den hette –––.”
         ”Åh, jag trodde den hade ett kvinnonamn”, säger jag en smula besviken.
         Utan att svara skyndar Calle på stegen och försvinner i fjärran.
         När jag kommer fram möts jag av Simona och hennes väninna, som väntar på mig i vänthallen till en rumänsk tunnelbanestation. De går först genom biljettkontrollen. När det blir min tur tar jag fram min gamla biljett, som består av små genomskinliga tänder omslutna av en klibbig lag. Jag lägger dem på biljettläsaren. Det fungerar inte. Jag går till biljettluckan och visar mitt kvitto för biljettförsäljaren, en äldre dam med bistert utseende.
         ”Shouldn’t this be valid?” säger jag.
         “For how long is it valid?” frågar hon retoriskt på oklanderlig engelska och pekar på tiden som anges på mitt kvitto.
         Jag tittar på klockan och säger:
         ”An hour, so there should be one minute left.”
         ”No! It’s fortyfive minutes!” skriker hon.
         ”Oh, I thought it was an hour.”
         Jag köper en ny biljett, det vill säga tänder. De ligger i en liten vätskefylld plastbytta. Jag tar upp dem och placerar dem på biljettläsaren. De är väldigt kladdiga. En ung kille smiter före genom spärren. Tänderna jag nyss la dit är nu förbrukade och jag lägger dit nya. Simona står på andra sidan spärren, pekar upprört på klockan och skriker:
         ”Hurry!”
         Jag försöker igen, utan framgång. Till sist kliver jag över spärren, som bara är ett par decimeter hög. Jag tänker att jag knappast gör mig skyldig till något brott. Jag har ju ändå har betalat.
         Simona och hennes väninna väntar i ett fuktigt prång med väggar av naket berg. Väninnan snyftar och säger:
         ”Oh, I’m leaving!” Hon vill krama oss.
         Jag visar henne de kladdiga tänderna och säger:
         ”You need to change your stupid ticket system!”

* Grundskolekamrat.