[Dröm nummer 211. Tidig morgon den 8 augusti 2021.]

Kön till Café Opera börjar redan vid Norrmalmstorg. Det är mitt på dagen och två personer har redan ställt sig längst fram. Mitt emot dem ligger en bar med ett stort skyltfönster som solen gassar genom. Det måste vara olidligt varmt. Det är dessutom väldigt trångt mellan skyltfönstret och bardisken.
         Barchefen, en ung kvinna med kortklippt mörkt hår, blir intervjuad utanför. Hon håller i en tom vodkaflaska.
         ”Du dricker själv inte alkohol?” säger intervjuaren.
         ”Nej, jag har sett för mycket.”
         Jag och Joakim Pirinen sitter vid en pool. På sitt bröst har Joakim fyllda, maskliknande mjölkkörtlar, som han masserar.
         ”Jag har något liknande i ljumsken”, säger jag. ”Fast det är inte mjölk, det är mer som nervknippen.”
         Utan att jag hinner reagera klämmer Joakim till om en av sina körtlar och skickar en stråle mjölk mot mitt nakna ben. Jag blir helt stum.
         ”Vissa ögonblick glömmer man aldrig”, säger Joakim och flinar.
         Djupt äcklad tar jag mig till poolen, släpandes mitt nersölade ben efter mig. Jag sköljer av mig och går naken tillbaka. Joakim har nu sitt giftblå hår uppsatt i en stor rundel.
         ”Jag var hos Annas morfar, som skulle klippa mig. Jag har väntat så länge nu. Men just den gången kunde han inte, så jag satte upp det istället.”
         ”Ah, jag trodde du hade klippt dig”, säger jag. ”Det är snyggt.”
         Vi sitter i vår bungalow och diskuterar om vi ska slå till på villan för sex miljoner. Den har ju pool.
         ”Vi köper den!” säger Joakim. ”Vi trivs ju så bra tillsammans. Och man behöver inte vara homosexuell bara för att man delar hushåll.”