[Dröm nummer 206. I gryningen den 6 augusti 2021.]

Mina chefer har gett mig i uppdrag att resa till Belarus över dagen. Jag berättar för Simona och försäkrar henne om att jag kommer att vara hemma till kvällen.
         ”Var har du passet?” säger hon.
         ”Eh … jag vet inte …”
         Hon suckar och visar mig var hon alltid brukar lägga det.*
         Jag packar en liten väska och kontrollerar att allt är med.
         I taxin har jag sällskap av ett par kollegor och min mor. Hon går oombedd igenom min packning och utbrister:
         ”Men du har ju glömt –––!”
         ”Jag behöver inte –––. Jag ska bara vara där över dan, för guds skull!”
         Hon rusar ut ur taxin och upp i lägenheten för att hämta vad hon anser är nödvändigt.
         ”Herregud, hon är galen”, säger jag. ”Åk, för fan!” Alla skrattar.
         En cyklist leder sin cykel över ett övergångsställe. Taxichauffören bromsar inte in och är nära att köra på cyklisten.
         Jag blir upprörd och säger:
         ”Där borde du ha stannat, han har ju företräde.” Taxichauffören bryr sig inte ens om att svara.
         Mitt uppdrag i Belarus visar sig vara att träffa en fängslad dissident. Det är en ung man som sitter inlåst i en källare. Vakten visar mig ner för en trappa och lämnar mig ensam med fången. Jag inser naturligtvis att vi är övervakade och säger något på svenska till honom. Men han förstår inte.
         ”Do you speak English?” säger jag.
         “Yes.” Han viskar i mitt öra: ”Remember, very short phrases.”                 Vaktchefen kommer in och börjar gå igenom mina väskor som jag ställt på golvet (och som nu har blivit fler). Under en av dem hittar han ett svart kuvert som han demonstrativt håller upp. Han öppnar det och tar fram en tjock sedelbunt.
         ”Can you explain this?” säger han.
         “You’ve got to be joking. You obviously planted it there. It’s not mine!”
         “But of course it’s yours. This is a very serious crime, you understand?”
         “You can check for DNA. You wont find mine.”
         “But I’m sure we will”, säger han och ler överseende.
         Jag känner kallsvetten klibba mot skjortan och tänker att nu är det kört.
         Men märkligt nog vänder alltsammans. Jag är fri och nu är det istället vakten som la dit kuvertet som ska straffas. Man har placerat honom i en tunna, som ska föreställa en askkopp. Han är utklädd till fimp. Jag och den unge fången röker och blir av vaktchefen ombedda att aska på honom. Vakten bönar och ber att vi ska skona honom, men vi låter cigarettaskan falla över hans ansikte. När vi slutligen ska fimpa på honom drar han fram en pistol, som han haft gömd, och skjuter mig med tre skott i bröstet. Jag lever fortfarande och ser hur han i tur och ordning skjuter den unge fången och därefter vaktchefen. Jag inser att jag måste hämta hjälp och försöker krypa upp för trappan, som nu är både mycket brantare och har högre trappsteg.

* Helt och hållet verklighetstroget!