[Dröm nummer 196. Natten till den 1 augusti 2021.]

Det är kväll. Jag går nerför en gata. Hotfulla män närmar sig bakifrån. Jag skyndar på stegen och kommer fram till en port. Tar upp nyckeln och försöker låsa upp, men lyckas inte. Männen närmar sig snabbt.
         En okänd kvinna kommer gående över gatan och visar hur man använder nyckeln. Det visar sig att vi är hemma hos henne. Där väntar två amerikanska pojkar, den ene runt fyra, den andre kanske åtta.
         ”Hello, how are you doing?” säger den yngre av dem.
         “I’m doing fine”, säger jag och tar honom i hand.
         Den okända kvinnan presenterar mig för barnens mor, en vacker amerikansk kvinna, som visar sig vara den okändas nya pojkväns exfru. Jag blir lite ställd och frågar var exmannen/pojkvännen är.
         ”Suicide by motorcycle”, säger exfrun. Hon berättar att hennes exman nyligen gjorde en burnout med sin framhjulsdrivna motorcykel*. Hjullagret skar och det blev tvärstopp. Mannen slungades iväg och slog i asfalten. Krossade skallen.
         Barnen har blivit lite äldre och vi går ut. Vinden viner och det är svinkallt. Men barnen tycker att det är varmt. På himlen virvlar molnen. Man kan ana månen bakom. Jag tänker att det är konstigt att jag som svensk tycker att det är kallt, medan de amerikanska barnen går i kortbyxor.
         ”Jag antar att det är mycket luftföroreningar så här års?” säger jag.
         ”Så är det”, säger någon.
         Det äldre barnet utbrister, full av förhoppningar och längtan: ”Om bara molnen försvann, så skulle vi se månen!”
         Jag tänker på alla de gånger jag själv gjort en burnout med min framhjulsdrivna motorcykel och hur uppenbart nära döden jag varit. Jag får helt enkelt sluta med det.