[Dröm nummer 198. I gryningen den 2 augusti 2021.]

Linda Hamilton är tillbaka efter många år. Hon är gammal och fet och ingen känner igen henne. Jag betraktar henne bakifrån, där hon står vid ett räcke och tittar ut i fjärran. Hon bär kortbyxor med stora knappar på fickorna.
         Familjen Frölander räknar många medlemmar och villan är överfull. En okänd son vill visa mig sitt rum. För att komma dit måste man först passera ett rum där en äldre kvinnlig släkting ligger och sover. I den okände sonens rum ligger en madrass direkt på golvet. Han visar hur han sover under smutsiga, en gång vita pälstäcken. Rummet ligger högst upp i huset och det är fruktansvärt varmt. Han pekar på innertaket av gulnad lackerad plywood:
         ”Det måste renoveras.”
         Det är avslutningsdag på körresan och vi har spritt ut oss i ett stort kök. Vi börjar sjunga en sång som alla utom jag sjungit förut. Jag försöker hitta min basstämma. Jag sjunger mestadels fel, men ibland tycker jag att det låter riktigt bra.
         ”Det går ju inte att sjunga när vi står så här utspridda!” utbrister någon.
         ”Är du snäll och inte sjunger i mitt öra”, viskar någon annan irriterat.
         Elisabeth dyker upp. Hon har stora vita fjäll i hela ansiktet och hakan och halsen är täckt av tjock vit skäggstubb. Jag misstänker att hon är sjuk, så jag ber henne backa.
         Jag ligger i en säng. På mitt bröst har jag en gammal smutsig knähund. Den är ömsom gosig, ömsom aggressiv och nafsar efter mig. Pälsen är full med fästingar och någon har märkt ut en av dem med en bit hopknycklat kolapapper.
         Det är översvämning i huset där jag befinner mig. Jag tar mig ut, men får inte med mig mina skor. De var väldigt slitna, så det kan göra detsamma.
         Vid en undangömd sandstrand vid Kottlasjön på Lidingö är vattnet klart och grönt. Där har nyss Linus och Therése Bergkvist funnit varandra för evigt.