[Dröm nummer 193. Natten till den 30 juli 2021.]

En något yngre version av mig själv praktiserar hos Socialdemokraterna. Vi är på resa i Sydafrika och under ett studiebesök på en ––– blir vi kvarhållna av säkerhetspersonal. Andra får passera, men inte vi. En representant för ––– dyker upp. Han beklagar sig och säger att alltsammans är ett missförstånd.
         Vi sitter i ett mötesrum. Jag har skrivit ett tal till Stefan Löfven. Han kliver upp i en talarstol och börjar tala, men avbryter sig efter en stund och söker mig med blicken.
         ”Per, det här är ett fantastiskt bra tal. Hur gör du? Har du några knep?”
         ”Jag skriver det som jag minst av allt vill ska hända. Sedan tar jag hem det med en motsats.”
         I en paus äter vi våra matsäckar. Jag har med mig smörgåsar. Jag tänker att det är kul med uppskattningen och att talskrivare är något jag skulle kunna bli efter min karriär som copywriter. Men är jag kanske för gammal? Nej, inom politiken är man alltid ung!
         Nu har något hänt. Något sorgligt. Det råder förstämning och upprördhet bland de församlade socialdemokraterna. En kvinnlig sekreterare läser upp ett meddelande. Hon inleder med början av mitt tal, det som Stefan Löfven tyckte så mycket om:
         ”Det ingen vill ska hända är på väg att hända. Men om ingen vill att det ska hända måste det ligga i allas vår makt att se till att det inte händer.”*
         Sedan säger hon det sorgliga. Flera av de församlade gråter, samtidigt som de berömmer mig för mitt mästerliga tal.
         Jag går på toa. Jag glömmer låsa, men det gör detsamma eftersom dörren är av glas och alla kan se mig kissa. Men jag skäms inte och visar upp hela härligheten.
         ”Är du klar snart?” säger Lena Sparring. Alla skrattar.

* Jag lyckas tyvärr inte återkalla den exakta ordalydelsen, men andemeningen var ungefär densamma: babbel och till intet förpliktigande nonsens.