[Dröm nummer 295. I gryningen den 31 juli 2021.]

Vi står vid Slussen och väntar på skärgårdsbussarna. Det är jätteköer till alla bussar utom till vår. Chaufförerna går omkring och letar efter sina passagerare. En frågar om det är vi, men det är inte vi. Efter en stund kommer vår chaufför. Han visar sig vara italienare, vilket är bra. Italienare tycker om barn. Jag är glad att han inte är ungrare. De tycker inte om barn.*
         Vi går ombord på bussen och fyller en fryskista med mat. Jag placerar även en skål med mammas agater där. Men det gör tyvärr så att kistan inte går att stänga.
         ”Kanske kan stenarna stå i barnens rum?” föreslår någon.
         ”Är det så klokt?” säger jag. ”De är ganska dyrbara.”
         Jag ställer dem där ändå och ger instruktioner till barnen att inte röra stenarna.
         Vi firar julafton med vår släkt. Jan Dahlström är också med. Det är han varje år. Men inte på reprismötet veckan därpå, då allting upprepas exakt. Någon måtta får det vara.

* Det har jag naturligtvis inga som helst belägg för.