[Dröm nummer 188. Natten till den 27 juli 2021.]

Efter ett sprucket förhållande bor jag kvar i Göteborg.* Jag gör lönlösa försöka att finna en ny kvinna, men innerst inne vet jag att jag inte kommer att lyckas. Ensam vandrar jag stadens gator, men trots att jag bott här så länge känner jag mig inte hemma. Jag känner inte ens igen mig.
         Plötsligt ser jag en möjlig ljusning. Jag träffar en kvinna som det aldrig blev något av med. Jag berättar om min ensamhet och hon säger att hon känner någon som skulle kunna passa mig. Av det blir inget. Jag är och förblir alienerad, både i min hemstad och i mig själv.
         Nere i hamnen viner stormen. Grov sjö med issörja slår in mot kajen. En reslig man vadar ut i vågorna. Han tar sig in i en bar omgärdad av eld. Att gå genom vattnet och isen och elden är enda sättet att ta sig dit. För det krävs mod och styrka. Det har inte jag.
         Det är folk överallt. Alla super. Jag går till en uteservering som jag nyss besökte. Jag letar efter en passare som jag tror mig behöva. Den ska ligga där, i en låda i ena hörnet av serveringen. Men jag hittar den inte.
         Jag irrar. Går upp för en grustäckt kulle. Där finns stora monument och tegel. Jag är inte ensam om att ha svårt att hitta. Ett äldre par tycks inte veta var de befinner sig.
         ”Det borde väl vara tegel även på denna sida?” säger mannen.
         Jag går ner för en brant stig, som på bägge sidor är kantad av samma slags träd. Till höger om stigen finns en skylt med det latinska namnet på träden. Till vänster en annan skylt med texten:
         ”Detta är bara utfyllnad för att få symmetri.”
         Jag ser en tax. Det är en hane. Någon säger med beundran och längtan i rösten:
         ”Tänk att få vara den taxens bihustru!”

* Förutom under ett halvårs veckovis jobbpendlande i början av 2000-talet har jag aldrig bott i Göteborg.