[Dröm nummer 185. I gryningen den 25 juli 2021.]
Hela Beckmansklassen är samlad för en genomgång med vår lärare Carl Fredrik Hultenheim.* På golvet står stora lådor fyllda med arbetsprover och lösningar på uppgifter.
Hultenheim sitter vid ett piano och spelar, samtidigt som han kritiserar mina arbeten. Han menar att de visserligen är bra, men att de hade kunnat göras bättre. Jag kan inte riktigt förstå vad han menar.
När vi packar ihop allt för att ta oss till en annan lokal upptäcker jag att mina arbeten är försvunna. Jag letar och letar, men förgäves. Jag vet att Hultenheim vid något tillfälle höll i dem och frågar honom om han möjligen har en aning om var de kan befinna sig.
”Det vet väl inte jag heller!” säger han surt.
Jag fortsätter att leta, men hittar ingenting.
I den nya lokalen håller alla på med sina arbeten. Jag sitter handlingsförlamad och otröstlig.
”Du får väl göra om dem”, säger en klasskamrat i ett försök att muntra upp mig.
”Men det var ju typografi”, säger jag. ”Det är åratal sen jag höll på med sånt!”
Vi går till ett utekök. Jag har varit där förut och ätit gott. Personalen är ny, bland annat en ganska söt tjej, som bara pratar engelska. Jag förklarar vad jag åt förra gången och att jag vill ha samma igen:
”And then you gave me something from the other restaurant over there”, säger jag och pekar på ett utekök alldeles intill. Hon verkar inte riktigt förstå vad jag pratar om, utan ställer fram en orangeröd katt framför mig. Jag klappar den och stryker den över tassarna. Den är mycket varm.
Tjejen pratar med de andra om något som nyligen inträffat och jag hör henne säga:
”And then we really had them in this punggrepp.” Alla skrattar.
Jag väntar på att jag ska få tillbehöret till katten, så att jag kan äta. Jag säger:
”Excuse me, but the cat is getting cold.”
* Vi hade aldrig Carl Fredrik Hultenheim som lärare. Däremot gick jag några år efter Beckmans hans typografikurs Schola Antiqua.
Sommardröm 