[Dröm nummer 183. I gryningen den 23 juli 2021.]

Jag bygger en bevattningsanläggning på ett berg utanför vår sommarstuga på Muskö. Jag använder stenar som jag travar till en löst sammanhållen mur. Efter en kort stunds arbete bestämmer jag mig för att det är dags för något att dricka och går in i huset. Tar fram en öl och dricker den direkt ur burken.
         Min bror Mats vältrar sig i soffan.
         ”Ligg inte där och dröna!” skriker jag åt honom. Men han bara skrattar.
         På bordet ligger ett stort pappersark med noter till en sång som Mats och Monica har sjungit.
         Jag går ut.
         Högt uppe över ett buskage svävar två segelfjärilar. Jag tänker att de är väldigt vackra. Hade jag varit en ung pojke skulle jag försökt fånga dem med en håv. Dödat dem med eter och nålat upp dem.* Men tänk om jag bara skulle lyckats fånga den ena? Då hade ju den andra blivit ensam kvar. Tanken gör mig sorgsen.
         En turistfamilj passerar. Jag pekar på fjärilarna och ropar upphetsat:
         ”Titta! Segelfjärilar!”
         De tittar på mig som om jag inte var riktigt klok och skyndar därifrån.
         Jag står vid sidan av och betraktar en filminspelning. Skådespelarna ska föreställa far och son, trots att de ser jämngamla ut. Fadern skäller på sonen. Ger honom en dansk skalle. Sonen tar sig för ansiktet och börjar gråta. Jag tänker att de är väldigt skickliga, det såg ju helt verkligt ut. Sedan ser jag att han som spelar sonen har en stor röd bula på kinden. Och hans gråt låter äkta.

* Det hände på riktigt. Fjärilssamlande var en hobby när jag var mellan 11 och 13 år. Någon segelfjäril lyckades jag dock aldrig fånga. Och numera är jag alldeles för blödig.