[Dröm nummer 179. Natten till den 21 juli 2021.]

Mekongflodens vatten har förvandlats till en trögflytande lervälling och vår djonk rör sig knappt framåt. Vattnet måste späs ut och jag får i uppdrag att dra en slang från en närbelägen höjd. Jag kliver ur djonken och ner i leran. Jag ser fiskar som tar sig upp till ytan för att hämta luft och jag undrar hur de klarar sig. Vadar med möda bort till höjden. Den är täckt av is, så det är oerhört svårt att ta sig upp. Till slut lyckas jag ändå och fäster slangen. Jag tänder eldar för att isen ska smälta. Och nu strömmar vattnet! Det sprutar rakt upp ur slangen, som från en fontän, och rinner ner längs sluttningen, ner i floden, som blir alltmer lättflytande. Jag hör hurrarop från djonken. Vattnet strömmar även ur den andra änden av slangen! Hur är det möjligt?
         För ett kort ögonblick är jag hjälte.
         Sedan börjar berget att brinna.
         Elden sprider sig och vattenflödet upphör.
         Jag är tillbaka på djonken och vi diskuterar vad som kan göras. Vi är överens om att det fungerade för ett kort ögonblick, trots att det inte borde ha gjort det. Det måste alltså finnas en lösning.
         Kapten lägger ut ett tiotal korta bambustavar i snön. Arrangerar dem i olika mönster. En liggande och nio stående. En liggande, åtta stående och en diagonalt. En liggande, sju stående och två diagonala. Variationer på diagonalens lutning. Och så vidare. Efter varje misslyckat försök lyfter han bort bambukäpparna och slätar till snön med armen. Han kämpar för att hitta en lösning, övertygad om att det måste finnas en.
         Han håller fortfarande på.