[Dröm nummer 177. I gryningen den 20 juli 2021.]

Jag är, liksom alla andra invånare i vår lilla stad, renhållningsarbetare. Varje dag avslutas med att vi borstar gatorna fria från snö. Det är ett drygt arbete och det gäller att få tag på de bästa borstarna vid borstutdelningen. Ofta får jag nöja mig med en av sämre kvalitet.
         Gatorna lutar brant.
         Snön är brun och seg.
         Jag borstar och borstar. Det är kämpigt, men jag har min metod: Först låter jag hunden Muffin* lägga sig i snön så att den börjar smälta. Sedan är det enkelt att borsta bort snösörjan. Men Muffin dör och jag får arbeta mycket hårdare.
         På kvällen städar jag högt upp under katedralens tak. Med van hand kastar jag glas och gamla lysrör i en burk långt, långt därnere. Jag träffar burken varje gång.
         Stadens härskarinna och hennes älskarinna svävar intill mig. De dricker champagne.
         ”Alltid champagne, älskling. Alltid den bästa”, säger älskarinnan.
         Härskarinnan stör sig på mig. Tycker att jag är uppstudsig. Och det blir inte bättre av att jag nu har övergått till att kasta ner diamanter i burken. Med en liten vit spade av plast gräver jag upp diamanterna ur skrymslen och vrår under taket. Kastar sedan ner dem i burken och träffar med exakt precision varje gång. Jag skrattar åt härskarinnan och hennes älskarinna.

* Vår labrador, salig i åminnelse.