[Dröm nummer 175. Natten till den 17 juli 2021.]

Jag drömmer att jag behöver skriva ner en dröm, men jag hittar inte mitt anteckningsblock. Jag går ut och letar. Hittar det* i en damm. Genomblött. Sidorna är alldeles gråa av fukt. Det går inte att skriva på.
         Jag går in i huset. Letar efter ett annat block. Jag är mycket försiktig, för jag vill inte väcka min mor. Alla block jag hittar är antingen fullskrivna eller rutmönstrade. Jag behöver ett block med vitt papper! Till slut hittar jag ett och kan skriva, men då är drömmen borta.
         Micke ”Mikeadelica” Gustafsson ska plåta åt mig. Vi är utomhus. Han visar en viktig konstruktion med bultar. Sedan presenterar han en vikarierande inspicient, eftersom den ordinarie är sjuk.
         ”Micke har ett eget kön”, säger hon. ”Det är ett nytt slags kön.”
         Micke skrattar. Och jag tänker, att så är det förstås. Måste vara så.
         Vi går in i studion. Det är fruktansvärt varmt. Ett lågt, men mycket starkt pulserande ljud går igång. Något slags larm. Det går knappt att prata, än mindre tänka.
         ”Vi behöver ha det på”, säger Micke. ”Det skrämmer bort grävlingar och rådjur.”
         ”Oj, det blir svårt att arbeta i det ljudet”, säger jag.
         Vi kommer in i ett solupplyst rum. Det är hett som i en bastu.
         ”Här kan vi vara!” skriker Micke.
         Tillsammans går vi igenom upplägget för fotograferingen. Inspicienten hittar ett rutmönstrat block och säger: ”Behöver jag anteckna?”

—**

Micke är på vårt kontor. Vi vill att han ska fota något.
         ”Det finns ingen tid!” vrålar han. Han är upprörd och hans brunsvarta lockiga hår hänger ner över ansiktet, men lyckas inte riktigt dölja en hudåkomma som gjort näsan och kinderna svarta och flagiga.
         Jag berättar om min dröm, där han bytt till ett nytt, aldrig tidigare existerande kön.
         ”Jaha?” säger Micke och verkar helt ointresserad.
        ”Det var liksom helt naturligt, inget konstigt.”
        ”Jaha?”
         En kvinna går runt på kontoret och fotar av olika saker för att skapa nya typsnitt. Det är så man gör nuförtiden. Det är varmt och vi män går omkring med bar överkropp. Efter en stund gör även kvinnorna det. Som protest.
         En frilansande formgivare kallar på mig. Hon sitter framför datorn och har också tagit av sig på överkroppen. Hon har ingen antydan till bröst, men jag skymtar lite hår mellan bröstvårtorna. Är hon man? Nej, kvinna.
         ”Per, vet du att Lumiererna klassas som en ny typsnittsgrupp?” säger hon.
         Det intresserar mig inte och jag säger:
”Jaha? Allt ser ju ändå likadant ut numera.”

* Exakt samma block som jag brukar skriva på i vaket tillstånd: Vitt obestruket papper i A5-format med vår företagslogotyp i övre vänstra hörnet.
** Vaknar. Somnar om. Drömmen fortsätter.