[Dröm nummer 173. Natten till den 15 juli 2021.]

Alla pjäsförfattare har samlats på den utomhus belägna tunnelbaneperrongen för en genomgång av våra synopsis. Vi läser i tur och ordning upp dem för teaterchefen och skådespelarna. Jag har skrivit flera synopsis och har dem samlade i en bunt i fickan. Det jag känner mest för handlar om en äldre man som inget hellre vill i livet än att få lite fitta.
         Efter uppläsningen vidtar diskussion om vilka pjäser teatern ska sätta upp och hur de ska rollbesättas. Ingen av mina pjäser väljs och jag känner mig misslyckad och sorgsen. Jag var alltså inte bra nog?
         Hans Alfredsson lämnade perrongen precis när jag läste upp min pjäs om den gamle mannen och jag tänker att det kanske inte var på grund av det jag skrivit, utan att han faktiskt behövde gå av något annat skäl. Så jag säger lite försiktigt: ”Men Hans Alfredsson kanske skulle vilja spela den gamle mannen som vill ha fitta?”
         Teaterdirektören tänker efter en stund och säger: ”Ja, kanske det. Du får väl fråga honom.”
         I samma ögonblick öppnas dörren och Hans Alfredsson kommer åter in på perrongen. Han ser butter ut. Jag går fram till honom.
         ”Skulle du vilja göra den gamle mannen i min pjäs, han som vill ha fitta?” säger jag och håller upp mitt synopsis.
         Han skiner upp. ”Ja, den var fin, men jag hann tyvärr inte höra hela.”
         ”Jag kan mejla dig imorgon.”
         ”Ja men va fan, jag kan väl ta texten du har där? Vad spelar det för roll?” fräser han.
         ”Okej då”, säger jag och räcker över mitt synopsis, plågsamt medveten om hur dum jag måste framstå.