[Dröm nummer 166. Natten till den 5 juli 2021.]

Carlo Stecksén har uppfunnit en penna som man kan skriva under vatten med. Jag och en okänd är hos honom för att skriva kontrakt. Carlo vill att vi gör det i duschen, så att han kan demonstrera pennans förträfflighet. Men pennan fungerar inte. All text rinner bort.
         ”Jävlar!” säger Carlo.
         Vi går därifrån.
         Jag är både en liten pojke och en liten flicka. En okänd man vill visa sin skivsamling för oss. Han tar oss till ett rum bakom ett rum bakom ett rum. Vi förstår att det en gång har funnits en skivsamling där. Men nu är det tomt. Vi blir inlåsta. Han våldför sig på oss och torterar oss med elektricitet.
         På en flygplats bryter en okänd kvinna ihop på golvet.
         ”Var är mina barn?!” skriker hon. ”De skulle ha ringt!”
         Jag är också där och ser alltsammans. Jag vill ha en drink, men tänker att jag väntar tills jag kommer hem. Jag köper en bit gurka över disk. ”Är du snäll och skalar den”, säger jag till biträdet. Gurkan slås in och jag sätter mig med den i en stol.
         Lamporna fladdrar. Slocknar. Jag fattar misstankar. Förstår att något fruktansvärt händer med pojken och flickan – som också är jag.
         Jag och en okänd söker oss till gärningsmannens rum. Han är där. Och vi känner igen honom. Det är en gammal kollega. Han låtsas som ingenting. Vi ber att få kontrollera rummen. Vi hör skrik och brottar ner honom. Fjättrar honom vid en bår.
         Han bara skrattar. ”Det är för sent!”
         Jag och den andre – som nu är en katt – kommer fram till att vi måste skära honom. Men vi måste också skära oss själva. Jag använder en skalpell på min gamle kollega. Och blodet sprutar. Jag skär också i katten. Och mig själv. Jag tänker, att mig kan de kanske rädda, men att katten nog inte anses värd det.
         Gärningsmannen bara skrattar när jag sätter skalpellen i honom. ”Det är för sent! Ni kan inte rädda dom!”
         Jag hittar en kniv med krok, som jag försöker få upp dörren med, samtidigt som jag fortsätter att hugga och skära i gärningsmannen och katten och mig själv. Blod och var strömmar ut ur oss. Dörren vill inte gå upp och jag förstår att barnen – som också är jag – måste vara döda nu.
         Jag är läkare och inser att jag aldrig mer kommer att kunna utöva mitt yrke.