[Dröm nummer 162. Natten till den 3 juli 2021.]

Jag färdas i en turistbuss genom glesbygd. Två kvinnor med rakt svart hår står framför mig med ryggarna vända mot mig.
         ”Det här är två mycket speciella tjejer”, säger guiden i högtalaren. De vrider sig långsamt mot mig och nu ser jag att de är asiater och att de är väldigt vackra och väldigt unga. Alltför unga.
         Vi stannar i en by nästan helt utan människor, där en stor restaurang håller öppet bara för vår skull.
         Jag pratar motorcykelmekande med en lokalbo.
         ”Här kan man väl få motorproblem och bara knacka på varsomhelst och finna välsorterade verkstäder?”
         ”Jodu”, säger lokalbon och förblir därefter tyst.
         Tillbaka i bussen. Det är trångt och jag har ätit så mycket att jag måste kräkas. Jag funderar på att ringa Martin Fälthammar och prata allvar, men det är för mycket folk omkring mig och jag vill inte ställa till en scen.
         Vi kommer till en österrikisk by, där bussen åker ner för en mycket smal och brant gata och jag undrar hur den ska kunna ta sig tillbaka upp. Där ligger en restaurang. Vi har varit här förut, men man har byggt om den för vår skull. Jag försöker ta mig ut först, så att jag ska få ett bra bord. Men trots att jag är bland de första att lämna bussen och ta mig fram till borden, blir platserna snart upptagna utan att jag hinner reagera. Det finns fortfarande några lediga stolar, men jag kan inte bestämma mig. Allt är skitigt och vidrigt. Jag tar ett smutsigt glas och sätter mig mittemot Björn ”Trisse” Frölander. Han säger ingenting, utan koncentrerar sig på att äta. Han fullkomligt skyfflar in mat. Jag tar för mig av de äckliga rester som finns kvar och häller upp dryck i mitt skitiga glas.
         Två tjejer till höger om mig pratar obegriplig österrikiska. Tjejen som är närmast vänder sig mot mig och pratar nu östgötska: ”Jag åt så mycket idag att jag kaskadkräktes nyss”, säger hon.
         ”Precis samma sak hände mig igår!” säger jag.