[Dröm nummer 159. Natten till den 1 juli 2021.]

Jag och Siv Sommarström* sitter i en stuga på en skärgårdsö. Jag pekar på det färgglada vattentornet i Jarlaberg och säger: ”Se, där har du Nacka rakt österut.”**
         Siv är skeptisk. Jag bläddrar igenom boken med sjökort, men hittar inte rätt. Siv vill ta över, men jag ger mig inte. För att kontrollera saken lyfter hon telefonluren och börjar slå ett nummer på nummerskivan.***
         ”Jaha, ska du ringa dyra telefonsamtal nu också?” raljerar jag.
         Operaföreställningen avbryts. Hela ensemblen är efterlyst. Det blir en stunds paus, sedan går vi tillbaka. Men var satt jag? Jag bytte ju plats flera gånger under föreställningen. Det finns åtminstone nio balkonger som sträcker sig högt, högt upp och jag har flera biljetter att välja mellan.
         Vi ger oss ut på havet.
         Går iland på en ö, där allt är lågt, hårt och obekvämt.
         Lars Gidfeldts**** cykel slutar fungera. Kan det vara brist på vätska? En behållare bakpå cykeln tycks ha läckt ut något orangefärgat i en pöl. Det tycker Lars lille son är väldigt roligt. Men kan det verkligen stämma? Cykeln drivs väl inte med vätska?
         Flytvästarna skaver och vi vilar oss mot en klippvägg. Lars son har upptäckt hål i berget som han kan krypa genom. Jag blir rädd att han ska fastna och utbrister: ”Jaha! Välkomna ut till denna jävla ö, där man borrat en massa hål för barnen att leka i!”

* Min faster, salig i åminnelse.
** Det borde väl rimligen vara västerut.
*** Det är en gammal telefon.
**** Marknadschef på Bredbandsbolaget på 00-talet.