[Dröm nummer 163. Natten till den 4 juli 2021.]

Golvet på min garageuppfart behöver målas. Jag har för ändamålet införskaffat ett aggregat, men jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Det drivs med tryckluft, men varifrån ska luften komma? Jag ser ett handtag och inser att det är en pump. Man pumpar helt enkelt upp trycket, som med en cykelpump. Så enkelt är det! Jag sprejar golvet med ett tunt lager svart färg. En granne parkerar sin bil intill. Jag säger något om målningen och ber om ursäkt för kladdet.
        ”Ingen fara, det händer mig hela tiden”, säger han.
         Jag ska röja undan en massa bråte från en tomt. Det är ett tjockt lager med allsköns skräp, bland annat en flera meter lång och omkring en halv centimeter tjock ståltråd. Jag frågar min bror hur lång tid det skulle ta innan den bryts ned om vi bara lät den ligga.
         ”Miljontals år”, säger han.
         ”Är det verkligen möjligt?”
         Han visar mig, förklarar hur materialet fungerar och att det faktiskt måste vara så. Det betyder att vi verkligen måste röja.
         Jag organiserar arbetet och delar ut uppgifter till mina underhuggare. Stora sjok av skräpet dras loss och släpas iväg. Det visar sig att jag är en mycket skicklig organisatör och vi är klara på någon timme. Jag tror det knappt själv. En hemmagjord cykel får vara kvar.
         Nu är festen i full gång. I en liten butik köper jag en ask färgkritor som present till en kvinna. Det finns inte mycket annat att välja på.
         En ung designerflicka ser mycket trevlig ut. Jag vill visa henne de underbara nyanser av cerise som min mors läppstift från femtiotalet hade. De döljer sig under det ätbara skalet på en burk Pepsi med körsbärssmak. Tillsammans slickar vi bort lager efter lager av skalet. Det smakar friskt av citrus. Färgerna börjar komma fram, men till min besvikelse ser jag att det ändå inte är riktigt samma som på läppstiften.
         ”Du skulle sett dem”, säger jag. ”De var ännu vackrare. Dova, sobra.”
         Hon lämnar mig och går och pratar med en kille, som står med några andra. De tittar på mig och viskar, som om jag begått ett brott. Hon och killen tycks komma bra överens. Kanske är jag trots allt för gammal?
         En fet kvinna materialiseras intill mig. Hon är mycket upprörd. Hennes ansikte är vitt och blankt och fyllt av gropar.
         ”Ser du de där två?” säger hon och pekar. ”Han är bara 25. Och hon är 40! Hur tror du att det ska gå?!”
         ”Så”, säger jag, ”tror du att det är alldeles omöjligt att de faktiskt älskar varann?”