[Dröm nummer 155. Natten till den 27 juni 2021.]

Vid Karmelbergets fot ligger Israels heligaste väg*. Det är närmast en grusbelagd stig, som knappt har plats för en bil. Jag och en okänd man går mot den. Men innan vi kommer fram stannar vi till vid ett upplag för vägarbetsmaterial. Det är orangea koner och vägbommar.
         ”Snart är det väl slut med den här typen av jobb?” säger någon.
         ”Nej, tvärtom. Det blir bara mer och mer”, säger en annan och samlar ihop vägarbetsmaterialet med en maskin.
         Jag och den okände går uppför den heliga vägen. Vägarbetare borrar hål och apterar vägen med dynamit. Vi får ändå passera, men aktar oss noga för att inte kliva på stubintrådarna.
         Den okände är nu en kvinna. Det är mörkt. Men har det precis blivit natt eller är det på väg att bli dag? Eller har någon gjort dagen mörk? Våra klockor fungerar inte, så vi vet inte. Vi befinner oss mitt i en filminspelning och förstår nu att det är en skicklig regissör som har mörklagt hela området. Nu låter han en konstgjord sol vandra över himlen. Men solen är förmörkad och det är fortfarande såsom natt.
         Jag har fått i uppdrag att sätta ihop en apparat för stansning av hål. Den består av tio kort av trä, cirka två gånger tre centimeter stora och ett par millimeter tjocka. De ligger förpackade i plast och är av dålig kvalitet. Man har snålat på materialet och använt de yttersta delarna av trästammen, så att några av korten har en svag rundning. Och stiften som ska igenom hål i korten är trasiga och av olika längd.
         Min uppdragsgivare och hans fru visar sig. Jag förklarar problemen som uppstått, men de är måttligt intresserade. Pratar mer om sina egna affärer. Sedan visar han upp de första sidorna av min bok.
         ”Vi öppnar med dina matematiska skämt, de som du drömt fram”, säger han.
         Hela första sidan är täckt med formler. De är faktiskt ganska roliga och vi enas om att det blir bra.
         Han visar, som en jämförelse, en skiva av guld, stor som ett A4-ark, med ingraverade texter och datum. När man drar ett reglage först åt höger, sedan rakt ner, ändrar guldet färg och blir ljusare. En ingraverad text berättar att skivan är en gåva från maffian.
         Vi fortsätter med att försöka få rätsida på min stansapparat, när en medarbetare kommer in. Han är stor och tjock och har en solkig svart kavaj. Han ställer sig alldeles för nära och säger: ”Hur går det med manualen?” utan att förstå att det är den vi håller på med. Han är helt enkelt lite dum.
         ”Tio kort i snippan!” säger min uppdragsgivares fru och fnissar.
         Jag skrattar lite förläget, men inser att hon har rätt.

* Det gör den naturligtvis inte alls.