[Dröm nummer 157. I gryningen den 28 juni 2021.]

En havande kvinna befinner sig på sjukhus för att föda sitt barn. Efter en i stort sett normal förlossning föder hon en katt. En fullvuxen svart katt. Det uppstår en viss förvirring, men de närvarande finner sig snart. Katten verkar dock inte må bra. Den har svårt att andas och man placerar den intill kvinnan. Den sitter vid hennes sida med slutna ögon och nosen i vädret. Andningen är ojämn. Vi stryker den över pälsen för att den ska bli lugn. Någon säger att vi bör ge den sprit. På en vagn intill står en flaska vodka och en flaska bourbon. Jag säger till en kvinna i sällskapet att hälla upp exakt tio milliliter i ett glas med vatten. Hon häller upp bourbon.
         ”Nej nej, inte bourbon!” säger jag. ”Det är för mycket skit i den. Ta vodkan!”
         Kvinnan tömmer ut glaset och sköljer ur det, fyller det med nytt friskt vatten och mäter upp vodkan.
         Vi stryker vätskan över kattens nos och huvud. Andningen blir lugnare och ögonen öppnas. Den stelnar till, som om den tidigare inte varit medveten om vår närvaro och nu plötsligt finner sig omgiven av främmande varelser. Den stirrar på oss, blottar tänderna och jamar. Öronen stryks bakåt. Ögonen svartnar. Den ser ut att vilja gå till attack.
         ”Jag tror faran är över”, säger jag. ”Den kommer att klara sig.”