[Dröm nummer 154. Natten till den 27 juni 2021.]

Jag sitter och väntar på att jag ska få träffa Johnny Cash i hans hem. Jag har med mig min gitarr och sitter och plinkar. Fastnar i ackordföljden E – H – F#. Jag spelar utan plektrum, men har lite svårt att få till det.
         Johnny dyker upp i dörren. ”That’s pretty good, son. I recognise that song.”
         Jag säger att det bara är några ackord.
         Johnny har synpunkter på att jag spelar utan plektrum. Jag säger att jag gillar det, att mina fingrar får en närmare kontakt med strängarna.
         ”That’s true of course, but try one of these”, säger han och räcker över ett plektrum. Det är tunt och sladdrigt som ett blad. Jag försöker spela, men det låter inte alls bra.
         ”You see”, säger jag, ”I don’t like the sound, it adds a plastic feeling.”
         “Okay, try with your fingers again.”
         Nu blir det ett annat slags missljud.
         ”You hear that?” säger Johnny. “That’s the sound from your fingers. Try the pick again.”
         Fortfarande samma sladdriga ljud. Och nu ser jag att den nedersta strängen har gått av.
         ”Oh, I’m sorry”, säger jag.
         ”That’s okay, son. These things happen sometime.”