[Dröm nummer 150. Natten till den 23 juni 2021.]

Det har bildats en bilkö utanför ett radhus. En skåpbil kommer farande i mycket hög hastighet på insidan av kön. Bakom ratten sitter en man som heter Alex*. Han tappar kontrollen över fordonet, som studsar mot några kantstenar, slår i marken och välter. Jag gapskrattar. Slår mig med händerna på knäna, så vansinnigt roligt tycker jag det är att se. Jag gillar nämligen inte denne Alex, eftersom han tidigare har gjort mig något ont. Det är en stöddig person och nu får han vad han förtjänar, tänker jag.
         Han försöker ta sig ut ur bilen, som är alldeles platt, men är fastklämd. Till slut lyckas han ta sig loss och ålar bakåt. Men innan han hittar en öppning faller han ner i en grop som är förbunden med vraket. Händer drar ner honom. Han är innesluten i en gråblå gummisäck och hamnar i en apparat som rådbråkar honom i ett system av valsar. Han tjuter av smärta. Till slut spottas han ut, bara för att transporteras till en annan tid, en annan plats och en annan dimension.
         Alex sitter längst bak i en buss, iklädd svart nazistuniform. Han har svår ångest, för han förstår att det inte är bra för honom att tas för nazist på den här platsen, under den här tiden och i den här dimensionen.
         En motorcykel med en ung Kurt Russell kör upp bredvid bussen och gör tecken åt föraren att följa efter honom. De kommer fram till en sambandscentral inhyst i ett hotell. Vid disken tar Kurt emot en stor silverglänsande pistol av en kvinna. Alex får också en pistol. Den är smal, böjd och svart. Och mycket, mycket liten.

* Det finns kända personer som heter Alex och jag känner några med samma namn, men den här mannen är helt obekant för mig.