[Dröm nummer 146. Natten till den 20 juni 2021.]

Sjukdomen drabbar alltfler. Min arbetsgivare, vän och älskare sedan många år, Stephen Fry, har hållit sin modebutik och ateljé stängd i flera månader nu. Jag går ändå dit. Stephen har inte orkat arbeta och har inget att visa upp, men har ändå ansträngt sig och draperat ett vackert och dyrbart tyg i skyltfönstret. Jag står en stund och beundrar arbetet. Sedan låser jag upp. Jag hör honom i ateljén.
         ”Hallå? Vem där?” säger han med svag röst och kommer ut. ”Åh, är det du? Du vet ju att du inte får sätta din fot här, din odugling.”
         ”Jag var tyvärr tvungen, måste ju se att du inte gör bort dig alldeles.”
         Han ser mycket sjuk ut och det kan vara sista gången vi ses. Jag älskar honom väldigt mycket och jag vet att han älskar mig.
         Jag är Brian Monet. Jag provar ut en kostym i en butik. Tyget är smårutigt i olivgrönt och rostrött.
         En oerhört lång och smal kund pratar med sin fru.
         ”Det var den enda dom hade kvar, älskling.” Byxorna slutar långt över anklarna och skjortan går inte att knäppa. Ändå köper han den.
         Han som hjälper mig med min kostym dyker upp. Tittar på mig från topp till tå.
         ”Brian, den är utsökt. Den är du. Jag tycker verkligen att du ska ta den.”
         Jag ser mig i spegeln och kan bara hålla med.