[Dröm nummer 143. Natten till den 18 juni 2021.]

Äktenskapet med min okända fru har havererat. Skälet är enkelt: hon har förvarat vår samlade förmögenhet – hundratusentals kronor i sedlar – i ett slags sinnrika behållare konstruerade av Ulf Englund. Men hon har gjort fel och fyllt behållarna med mjölk, så att sedlarna lösts upp, vilket gjort oss utfattiga. Jag är naturligtvis rasande och avslutar äktenskapet. Nu är jag ensam. Nu har jag ingen.
         Jag berättar allt detta för Ulf när vi går och handlar. Han suckar och skakar på huvudet.
         Framför oss i kön till kassan står en mycket gammal och rätt tjock kvinna. Utan att tveka lägger Ulf sina händer på kvinnans höfter och trycker till nedåt, så att kvinnan får hålla sig i kundvagnen för att inte falla. Hon vänder sig om och ler skälmskt mot Ulf. Leendet betonar på något sätt hennes mustasch av vita, tjocka och glest sittande strån.
         ”Vill du fortsätta så är inte jag den som är den inte”, väser hon fram med halvslutna ögon.
         Ulf flinar. Han kan inte rå för det. Han går på alla kvinnor han ser. Och de går på honom. Nu dyker det upp fler som erbjuder sina tjänster. Det är alla sorter – unga och gamla, vackra och fula. Och Ulf, han bara flinar. Framme vid kassan kommer det fram en riktigt vacker kvinna som han omedelbart blir ihop med, hon hinner knappt säga något. Men hennes lika vackra väninna står intill och ser ledsen ut.
         ”Jag kommer aldrig att få någon”, suckar hon.
         ”Men jag finns här”, säger jag.
         ”Du?”
         ”Ja, vi kan bli ihop, du och jag.”
         Hon betraktar mig en kort stund och säger sedan: ”Tja, varför inte”, varefter vi omedelbart blir ett par.
          ”Du måste vara lite yngre än jag?” säger hon.
         ”Nej, jag är rädd för att det är precis tvärtom.”
         ”Det gör inget.”
         När vi betalat går vi därifrån alla fyra, arm i arm.