[Dröm nummer 142. Natten till den 18 juni 2021.]

Jag och mitt okända ressällskap har hamnat hos en okänd familj och vi kan inte ta oss därifrån. Familjen består av en pappa och en mamma, en farmor och två små snoriga barn. Hemmet är inrett med möbler i blank hårdplast, de flesta alldeles för små för sin funktion. Pappan förevisar en rad meningslösa ting. Hans ansikte är för stort och försett med stora fyrkantiga glasögon. Håret är glest och råttfärgat. Familjen är vänlig, men obehaglig. De bjuder på mat som inte går att äta. Barnen snorar intill bordet. En tigerrandig katt som jag haft med mig har ätit av maten och ligger och dör vid mina fötter.
         ”Är det något som är fel?” säger pappan och ser uppriktigt frågande ut.
         Nu trängs jag på ett enormt stort och fullsatt tåg. Jag försöker komma upp för en brant trappa, men jag har flera personer framför mig. En av dem är Björn Colliander, som har uppenbara problem med att ta sig uppåt. Jag hjälper till och trycker på bakifrån.
         ”Hur går det, Björn?” säger jag.
         ”Jovars, det här är det enda sättet jag håller mig form på”, skrockar han och klappar sig med händerna på baken. Ögonblicket efter stelnar han plötsligt till och ser illamående ut. Ingen hinner reagera när han kräks upp en vattenliknande vätska över en liten pojke som står intill på trappan. Spylukten är påtaglig och jag och en okänd smiter därifrån för att slippa hjälpa till.
         Vi hinner inte mer än komma ut på ett stort dansgolv förrän tåget skälver till och stannar. Vi är under attack! En bomb briserar och jag och den okände rusar av. Folk omkring oss dör. Jag och två okända kvinnor håller ihop och gömmer oss i ett buskage. Vi springer tillbaka till tåget, som har börjat rulla baklänges. En ny bomb briserar och hela tåget sprängs i bitar. Vi konstaterar att ingen kan ha överlevt den smällen. All vår packning var ombord och vi äger bara det vi går och står i.
         ”Nu är vi ensamma”, säger jag. ”Men vi lever. Vi kommer snart att börja lukta illa, men vi lever.”
         Vi hasar ner för en brant intill en strand, där det ligger några hus. Någon närmar sig i en stor eka. Vi ser omedelbart att han vill oss ont.
         ”Där är dom!” ropar han.
         Några bybor får syn på oss och tar upp jakten. Vi hamnar i ett träskområde. Åt ena hållet har vi vatten, åt andra hållet de onda byborna. De kommer närmare, skriker och hotar.
         ”Ta dom! Ta dom!”
         Men nu har jag fått nog och går med bestämda steg mot en tjock och otäck kvinna som går längst fram. Hennes ansikte är blekt och hennes haka är alldeles för stor. Hon bär på en soffa som hon tänker döda oss med. Jag är nästan framme vid henne nu. Jag har slutat att vara rädd och i händerna håller jag en plastbräda som jag hotar henne med.
         ”Are you sure?” vrålar jag och stirrar henne i ögonen, samtidigt som jag höjer brädan och tar några steg mot henne. ”ARE YOU SURE???!!!”
         Kvinnan blir rädd, kastar ifrån sig soffan och vänder. De andra byborna följer henne.