[Dröm nummer 138. Natten till den 14 juni 2021.]

Vi sitter på en tätt packad turistbuss. Sätena är placerade tre och tre. Jag sitter på mittsätet. Snubben närmast gången tar för mycket plats och väller sig liksom över mig på ett mycket obehagligt vis. Alla på bussen har fått ett paket med tusentals kronor i sedlar.
         Bussen stannar till i en liten by, känd för framförallt två saker: sin medeltidskyrka och sin lilla butik med klassiskt godis och konsthantverk. När vi går av tar jag för säkerhets skull med mig paketet med sedlar.
         Medan de flesta andra väljer att gå in i medeltidskyrkan styr jag stegen mot butiken. Den ligger i ett mycket litet trähus, där ytterpanelens brädor är målade i ömsom vitt, ömsom blått.
         Jag försöker hitta något kul, men det är inte så lätt. Jag stannar framför lösgodiset, som ligger öppet i stora tråg. Det är färgglada karameller, med och utan fyllning, bland annat en knallröd rund stång med ljusgul fyllning som brutits i tumslånga bitar. Det ser lite kladdigt och ohygieniskt ut alltsammans, som om många redan har varit där med sina händer. Jag plockar ändå på mig så mycket jag kan i en papperspåse. En obehaglig unge med snorigt ansikte står tyst bredvid och väntar på sin tur, alldeles för nära. Jag tar också några klubbor inslagna i mjölkvit plast. Klubborna är ljust orangea och smaksatta med jäst. Det är ett verkligt klassiskt godis som jag inte sett på åratal och som gör mig riktigt nostalgisk. Här finns även handgjorda olivgröna tvålar. Elisabeth, som alldeles nyss materialiserades bredvid mig, tar den största och jag får den minsta. Hon ber mig betala och säger att vi löser det senare.
         Butiksinnehavaren, en medelålders kvinna med trött ansikte, dyker upp.
         ”Jag vill göra dig uppmärksam på att vi inte tar kort”, säger hon.
         ”Tar ni Swish?”
         ”Det gör vi, vid kassan.”
         Det hela drar ut på tiden och jag inser att jag kommer att missa den guidade turen i medeltidskyrkan. Men när jag ändå är här passar jag på att fylla ett par påsar med vaxkritor i olika färger.
         Jag går fram till kassan och lägger upp allt jag plockat på mig på disken.
         Kvinnan öppnar godispåsarna och tittar trött på mig.
         ”Har du räknat godisarna?”
         ”Va? Väger ni dem inte?”
         ”Jo, det kan vi förstås göra.”
         Det är samma sak med kritorna. Jag borde ha räknat dem, men hon går med på att väga också dem. Det är många kulörer i många olika storlekar och nu ser jag att de är av ganska dålig kvalitet, trasiga, smuliga och smutsiga. Jag genomför ändå köpet och swishar pengarna.
         Kvinnan tittar på mig, om möjligt ännu tröttare.
         ”Det är en flickskola i Bangladesh som har gjort kritorna. Och för att köpet ska bli giltigt måste du vid hemkomsten gå in på deras hemsida och fylla i ett formulär.”
         ”Va?”
         ”Det är så det går till. Annars kommer köpet inte bli giltigt.”