[Dröm nummer 141. Natten till den 17 juni 2021.]

Josefine Sommarström har gett mig en stor flaska parfym. Det är det märke jag alltid brukar få, men som jag egentligen inte gillar. Jag har kvar över hälften av förra flaskan. Och nu har jag ytterligare en jätteflaska som kommer att räcka i många år och som jag inte kommer att tycka om. Säger jag inget kommer samma sak upprepas nästa år. Jag säger inget.
         Jag sitter vid ett restaurangbord med en samling okända vänner. Vi har precis fått in det vi beställt, men vi är inte nöjda med ölen. Vi klagar för personalen, som stirrar ner i golvet och ber om ursäkt. Vi är mycket tydliga med att ölen är odrickbar, ja vi menar att det inte ens var den ölen som vi beställde.
         ”Se här”, säger vi och pekar i menyn, ”det var denna vi beställde, inte den här odrickbara!”
         Personalen ursäktar sig igen och springer ut för att hämta ny öl – rätt sort den här gången. Vi muttrar om deras inkompetens.
         Lite senare står jag i baren och förklarar för en annan i personalen att jag vill ha en öl som inte är för stark, men inte heller för svag. Jag pekar på en tappkran. Den kanske? Vi diskuterar. Återigen är jag mycket tydlig med vad jag vill ha. Han föreslår något. Jag accepterar och han häller upp.
         ”Ursäkta”, säger jag efter att ha tagit en klunk, ”detta är ju lättöl? Jag var mycket tydlig med att jag ville ha en  –––öl.”
         ”Men den sa ni förut vid ert bord att ni inte gillade?”
         ”Hördu, bara för att jag sitter vid samma bord som några andra behöver väl inte betyda att vi är överens om allting, inte sant?”
         Mannen är tillintetgjord och häller under tystnad och med sänkt blick ut ölen och ger mig den öl som jag menar att jag i själva verket bad om.