[Dröm nummer 131. Natten till den 10 juni 2021.]

Soldaterna har lagt sig i skydd inför en väntad helikopterattack. Murphy är ny i gruppen. Han är irländare. Mörk. Över två meter lång och rätt tjock. Alltid ett tuggummi i munnen. Han blir snabbt omtyckt av de andra. Man kan lita på Murphy. Och han har humor.
         Attacken dröjer och soldaterna reser sig en efter en. Men snart dyker helikoptrarna upp bakom ett berg och börjar beskjuta vår grupp med automatkanoner. Alla kastar sig ner. Men inte Murphy, som står kvar och stirrar mot helikoptrarna. Och tuggar sitt tuggummi.
         ”Murphy för i helvete! Ner med huvudet!” skriker någon.
         Murphy tar det lugnt och lägger sig ner i en takt som passar honom, samtidigt som projektilerna viner runt honom. Det är ofattbart att han inte träffas.
         När helikoptrarna befinner sig alldeles framför gruppen slutar de skjuta, saktar in, lägger sig i två lager och börjar hovra på kanske 30 meters höjd. Ingen förstår varför. Då ställer sig Murphy upp igen och riktar sitt vapen mot en helikopter i det övre lagret. Han skjuter en salva. Den träffar motorn, som börjar hosta och lägger av.
         ”Undan för satan! Den kommer att krascha!” Alla i gruppen börjar springa för att komma så långt bort från nedslagsplatsen som möjligt.
         Men inte Murphy. Han står kvar och tittar upp mot skådespelet. Ser hur den övre helikoptern tappar höjd och slår in i rotorbladen på helikoptern under. Han gör ingen ansats att springa. Tuggar bara sitt tuggummi. Han förstår att det är kört.