[Dröm nummer 134. Natten till den 12 juni 2021.]

Jag är på flickläger på Värmdö. Jag har ingen aning om vad jag gör där, men förstår snabbt att det råder en sträng regim. Den manlige föreståndaren skäller ut flickorna för att de tagit om mat i bespisningen. Här får man nöja sig med en portion!
         Flickorna får tvätta sig nere vid havet. I upphuggna vakar vid strandkanten sätter de sig skrikande och sköljer sina sköten med det iskalla vattnet. Om det är av solidaritet eller av något annat skäl vet jag inte, men jag väljer att göra likadant. När jag går därifrån tar jag vägen genom flickornas omklädningsrum, men det är ingen där. Jag lämnar jordiga fotavtryck efter mig.
         Jag träffar Joakim Stannow och vi står och pratar en stund. Någon viskar till mig att Stannows har sommarställe här ute på Värmdö. De har två andra sommarställen också – ett i Skåne och ett på Fårö – men de behövde ett som ligger närmare Lidingö.
         Vi slår oss ned vid ett bord med några andra. Där sitter också Joakims syster Matilda. Jag pratar med alla. Joakim är tyst och tittar ner i bordet. Det visar sig att jag har gemensamma vänners vänner med snubben mittemot. Han känner till exempel Ollie Olson väldigt väl. Ollie har jag bara träffat några gånger, men vi enas om att han är en trevlig prick.
         Sedan kommer vi in på bandet Hockeyhoran och gitarristen Kalle och hans avskurna öra*.
         ”Vore det inte kul”, säger Sudden, som precis har materialiserat sig vid bordet, ”om du skar av mig örat, så kunde vi liksom återuppstå som band?”
         ”Men det behövs väl inte? Bandet kan väl återuppstå ändå?” säger jag. Alla gapskrattar och stämningen är riktigt gemytlig. Men Joakim är tyst och sjunker allt djupare ner i stolen, tills han plötsligt avbryter:
         ”Vänta lite här nu! Här sitter jag bland okända människor. Ingen pratar med mig, men ni pratar om avskurna öron. Ni borde skämmas!”
         ”Men Jocke, jag känner inte heller någon här. Jag pratar ändå. Det är väl ingen grej?”
         ”Det hör inte hit.”
         ”Okej, förlåt då. Men vad vill du prata om då?”
         ”Vet inte.”
         ”Vill du kanske prata om när vi samlade på fjärilar som barn?”**
         ”Nej.”

* Kalles (salig i åminnelse) öra var alls icke avskuret. Däremot var det lite skadat efter ett slagsmål på en av teatergruppen Sputniks efterfester.
** Det gjorde vi faktiskt.