[Dröm nummer 128. I gryningen den 9 juni 2021.]

Jag är på väg mot en hiss med Ninna Jansson och hennes sedan länge före detta pojkvän Tore Parment. Jag är lite bekymrad för jag har åkt den här hissen förut. Hisskorgen är invändigt täckt med ribbgjuten betong, vilket kanske inte är överdrivet märkligt. Det som ställer till det är innergolvets konstruktion. Det är upphöjt cirka två meter från ett yttre golv. Längs två av hisskorgens väggar löper golvet visserligen horisontellt, men från de diagonalt motsatta hörnen böjer golvet av i två parabler, som förenas i hisskorgens ena ytterhörn.
         Jag berättar allt detta för Tore och Ninna, men Tore lugnar mig.
         Vi går in i hissen. Och mycket riktigt glider jag omedelbart ned längst det sluttande golvet och hamnar längst ner i hisskorgens ena hörn. Jag sitter obönhörligt fast och kläms mot de ribbgjutna väggarna.
         ”Det var lite det här jag menade”, säger jag. ”Inte så bra om man till exempel är en gammal dam.”
         Tore och Ninna tittar nyfiket ner mot mig. ”Det är i och för sig sant”, säger Tore, ”men man får å andra sidan tid att tänka efter.”