[Dröm nummer 126. I gryningen den 7 juni 2021.]

Björn ”Trisse” Frölander visar en bild på sin dotter. Hon är väldigt lik hans syster Katarina. Vi är på Trisses ö och jag försöker etablera kontakt med någon med hjälp av vågor som ska utgå från ett föremål. Men jag kan inte hitta det.
         Trisse ger mig ledtrådar till var jag ska leta. Han har låtit mig se bilder på en vacker mossbevuxen sten med en inskription och jag tänker att det måste vara den jag letar efter, att det är där vågorna kommer att finnas. Jag letar i klippskrevor och sänkor. Överallt letar jag.
         Trisse säger att jag måste tänka annorlunda.
         Vi kommer till Dagmars mosse, där det sura vattnet ligger blankt mellan träden och jag tänker, att den mossbevuxna stenen måste ligga här, nedsänkt i vattnet. Men inte.
         Då börjar vattnet att strömma. En skylt berättar varifrån det kommer. Där ska finnas en källa och en elektrisk pump som för upp vattnet. Jag rusar dit. Men inte heller där hittar jag vågorna.
         I ett flervåningshus söker en liten flicka efter något. Hon bär på en stor sorg. Gång på gång finner hon det hon tror att hon letar efter. Men det är aldrig rätt.
         Hon hör att man har hittat något i huset på andra sidan gatan. En beige cylinder som skulle kunna vara hennes pappa. Hon rusar dit. Över den farliga vägen med alla bilar. Jag ropar efter henne:
         ”Nej, vänta lite! Det kanske inte är din pappa. Du kanske blir besviken.”