[Dröm nummer 124. Natten till den 6 juni 2021.]

Alldeles nyss gjorde jag bort mig. Det hände på tunnelbanan. På sätet mitt emot mig satt en lång svart man med sin kompis. Jag utgick från att de var kriminella, enbart på grund av deras hudfärg. Och de hörde vad jag tänkte.
         Nu visar det sig att den långe mannen känner några i min vänskapskrets och att han berättat för dem vad jag tänkt. En av mina vänner ringer mig och säger att han hört hur jag betett mig och att jag måste ringa och be mannen – som dessutom är en ganska känd person – om ursäkt.
         Jag ringer omedelbart upp honom och ber om ursäkt för att jag var fördomsfull.
         ”Det är ingen fara”, säger han. ”Det är ok.”
         ”Tack”, säger jag och tänker att det känns bra att ha det ur världen.
         Jag är på väg in i en kontorsbyggnad. Just som jag ska kliva upp för yttertrappan öppnas dörren och mannen som jag nyss bad om ursäkt kommer ut. Han är verkligen lång, säkert en bra bit över två meter.
         ”Hej!” säger jag.
         Han ser mig inte.
         ”Hej! Hallå!” försöker jag igen och nu lägger han märke till mig.
         ”Ja”?
         ”Jo, jag ringde ju dig och bad om ursäkt. Nu ber jag så jättemycket om ursäkt igen.”
         ”Du har redan bett om ursäkt. Det är ingen grej, ok?”
         ”Ja, jag vet. Det är verkligen ingen grej.”
         ”Ändå går du omkring och tänker på det?”