[Dröm nummer 120. I gryningen den 4 juni 2021.]

Ett känt svenskt band hyr ett tennistält som replokal. Det är egentligen alldeles för stort, så de håller till i en ombonad hörna. Vi är där för deras sista spelning, som ska hållas i tältet. Någon av oss känner bandmedlemmarna och vi fikar i replokalen. Jag tar på mig att brygga kaffe, men det blir svart och tjockt och klibbigt som olja. Jag häller ändå upp till mig själv. Sedan är det nästan slut. Basisten får lite av mitt, men när jag häller det i hans kopp försvinner även det och koppen förblir tom. Han säger att det är ok och går mot ytterdörren, där han vänder sig om mot mig.
         ”Sugen på en joint?”
         ”Gärna!” säger jag. Sedan förstår jag att det inte var mig han frågade. Alla utom sångaren följer med honom. Vi pratar om tennistältet. Jag förstår nu att de kommer att bli av med det och att det är därför det här blir deras sista spelning. Jag har hela tiden trott att det är bandet som äger tältet.
         ”Nej, vi hyr det av kommunen”, säger sångaren. ”Hyran är att vi fyller på bränsle när det behövs.”
         Nu är jag på teater. En inkluderande teater, där publiken är medskapande. Jag irrar omkring i gångarna under scenen och vet inte vart jag ska. Någon leder mig rätt. Ändå hamnar jag fel, mitt i en pjäs. Jag brukar tydligen göra så här. Till slut kommer jag ändå till rätt föreställning och bjuds in att vara med. Då säger jag fel replik. En av skådespelarna avbryter spelet och stönar:
         ”Nej, det här går inte!”