[Dröm nummer 119. Natten till den 3 juni 2021.]

I ett finare bostadsområde omgärdat av en hög mur står ett förfallet hus, som någon har tagit över och börjat rusta upp. Jag bor själv i området och har redan haft ett trevligt samtal med den nya ägaren.
         Utanför muren står en vit sportbil på tomgång. Jag vet att mannen som äger bilen har begått en oförrätt mot mig. Jag smyger mig fram till bilen och trycker ansiktet mot rutan. Mannen har sällskap av en kvinna. De sover båda två.
         Jag vill skrämma dem och bankar så hårt jag kan på rutan. Kvinnan vaknar först och ser fullkomligt skräckslagen ut. Ögonblicket senare vaknar mannen och grips nästan av panik, så rädd är han.
         ”Vänta bara! Kom ut om du törs, din jävel!” skriker jag och slår näven hårt i biltaket.
         Men nu är det jag som är rädd. Om mannen faktiskt kliver ut ur bilen skulle han kunna slå ihjäl mig. Han är ju mycket större än jag.
         Jag bestämmer mig för att springa därifrån. Jag springer så fort jag kan och kommer in i en stad och upp på ett backkrön. Där ligger en pub. Till höger om puben finns en brant stensatt väg som svänger tvärt. Mitt på vägen finns ett skarpt gupp, som är alldeles för högt för att en bil skulle kunna ta sig över. En skåpbil kommer upp för backen och fastnar på guppet.
         Jag är tillbaka i det muromgärdade bostadsområdet. Det tidigare fallfärdiga huset börjar bli färdigt. Jag tittar in genom ett fönster. Väggarna är invändigt klädda med brädor. Det känns påkostat.
         Hon som äger huset och som jag brukar prata med dyker upp.
         ”Vad fint det blir”, säger jag.
         Hon stirrar på mig med ögon fyllda av namnlös skräck.