[Dröm nummer 122. I gryningen den 5 juni 2021.]

Jag arbetar utomhus med något. Med en lång trästör råkar jag av misstag komma åt ett fågelbo. Det fälls ned och hänger nu vertikalt från en gren. Ett efter ett faller äggen, som är ljust turkosa med små bruna prickar, till marken och krossas. Fågeln ser hjälplöst på. Jag kastar mig fram och lyckas rädda det sista ägget. Det är nästan platt efter att ha ruvats så länge och har nu börjat spricka.
         Fågeln hoppar till min hand, tar ägget i näbben kryper in i en liten ficka på utsidan av min jacka, där den lägger sig att ruva.
         Det tar inte lång stund innan ägget kläcks. En vit sås sipprar ut och en mycket liten vit fågel, kanske bara en halv centimeter stor, visar sig. De svarta små ögonen stirrar på mig, alldeles orörliga. Är den död?
         Fågelmamman slickar och slickar för att få den att vakna. Jag tar bilder med min mobil.
         Simona kommer ut på verandan.
         ”Vad gör du?” säger hon.
         Jag hyschar henne och pekar på fickan. Vinkar henne till mig.
         ”Se, det är ett kycklingbo!” säger jag.
         Vi tittar båda fascinerat på den lilla nykläckta fågeln. Den rör sig. Den lever! Och fågelmamman ser lycklig ut.
         Utan att mitt huvud rör sig panoreras mitt synfält till vänster och in från höger dyker en asiatisk man upp. Han sitter vid ett bord och äter en kycklingrätt.