[Dröm nummer 113. I gryningen den 31 maj 2021.]

I källaren under ett sjukhus väntar jag på att få en vaccinspruta. På en teve i ett angränsande rum ser jag Björn Kjellman. Han är utklädd till katt och sjunger en fånig sång omgiven av en dansande kör.
         Läkaren kommer in. Han är lång och klädd i en öppen vit läkarrock och förutom lite orangerött hår på sidorna är han flintskallig. På nästippen sitter ett par hornbågade runda glasögon. Han pratar högt i en mobil som han trycker mot örat.
         ”Vad har vi här då?” säger han och kastar en förströdd blick på mig. Sedan fortsätter att prata i mobilen utan att invänta mitt svar.
         Den fåniga låten går mot sitt slut. Björn Kjellman har svårt att nå höjdtonen och är tvungen att försöka igen. Han får verkligen kämpa sig upp.
         ”Vänta lite”, säger jag till läkaren, ”jag ska bara stänga dörren.”
         Fortfarande inbegripen i ett mobilsamtal med någon lämnar läkaren rummet utan att ha fått svar på den enda fråga han ställde.