[Dröm nummer 116. Natten till den 2 juni 2021.]

Jag och Simona befinner oss på en turistort. Jag ligger vid poolen och solar och flirtar öppet med en känd ung svensk kvinna. Det är fullt möjligt att hon besvarar mitt flirtande.
         På hotellet råder uppståndelse. En känd äldre judisk kvinna är upprörd för att det bor en person olagligt på hotellet, jude även hon. Den äldre kvinnan skäller på en representant för hotellets ledning.
         ”Men hon är ju bara sju år”, bönar representanten.
         Jag och Simona bor nu olovandes i den kända svenska kvinnans hem, där hon lever med sin mor och far. Vi betraktar dem i smyg när de äter och vi äter deras mat utan att de märker det. På något vis lyckas vi hålla oss undan.
         Den kända svenska kvinnans far är kompositör och kommer snart att dö. Modern är känd genom honom.
         När kompositören dött flyttar modern och den kända dottern ut. Huset är stängt och låst, men vi är kvar. Vi lever där i många år. Scener spelas upp för oss, där vi ser den kända svenska kvinnan och hennes far och mor sitta och äta och samtala och gå på toaletten och allt sådant man gör när man bor i ett hus.
         Vi ser fadern dö. Och hur förtvivlade modern och hennes kända dotter blir, både för att fadern/maken är död och för att de nu inte längre kommer att kunna bo kvar i huset.
         Det finns mat som vi kan äta, men vi tvättar oss inte fast det finns vatten.
         Lorten gror på oss och är synlig. Stanken vänjer vi oss vid.
         En dag går jag in i badrummet. I badkaret står ett större förzinkat kärl som har börjat rosta och som är fyllt med brunt vatten. Det måste ha stått där i alla år, jag har bara inte lagt märke till det. Jag kliver i och börjar tvätta mig. Till håret använder jag ett brunt schampo, som ser ut som kolasås.
         Det knackar på ytterdörren. Bestämda knackningar. Jag säger till Simona att hon måste öppna. Hon tycker att det är jag som ska öppna. Ingen av oss vågar.