[Dröm nummer 106. Natten till den 28 maj 2021.]

Parkeringen utanför vår bostad är full med bilar. Många är rena vrak och har stått där i åratal. Någon frågar mig vem som äger skrotbilarna. Det kan jag inte svara på. Samma person påstår att jag skulle kunna få en större yta för egen del om skrotbilarna försvann. Jag säger att det bara skulle innebära högre hyra.
         Jag och Simona är på väg hem. På ett ställe kan vi välja mellan att ta den vänstra vägen, som går nerför en brant och sedan upp igen i en sväng, eller att ta den mycket kortare vägen till höger under bron. Vi tar alltid den längre vägen, eftersom vägen under bron är isbelagd året runt. Vi har vår katt med oss. Det har vi alltid.
         När vi kommit in på den vänstra vägen och börjat gå nerför branten upptäcker vi att något har förändrats. Det är inte längre en väg vi går på, utan ett enormt cirkulationssystem för vatten. Och trots att vi befinner oss i en brant står vi nu med vatten upp till axlarna. Som om vattnet av egen kraft lyckats härbärgera sin lägesenergi. Med jämna mellanrummen går en väldig våg genom vattenmassan och vi hamnar under ytan. Vår katt tappar greppet och förs bort.
         ”Vi måste hjälpa honom!” skriker Simona.
         Jag behåller mitt lugn, eftersom jag redan har listat ut hur allt fungerar.
         ”Ingen fara. Han kommer först att åka ner, allra längst ner, sen kommer han att föras upp av nästa våg och visa sig precis där.” Jag pekar i riktning mot en bropelare ett tiotal meter bort. ”Och om jag bara är på rätt plats och kan fånga upp honom kommer han att bli mer tillgiven. Stanna här.”
         Jag simmar iväg mot bropelaren, men det är svårare än jag trott. Jag märker att vattnet genomfars av mindre vågor och att jag måste synkronisera exakt med varje våg för att inte hamna ur kurs. Och nu har hela cirkulationssystemet förvandlats till något som måste vara världens största äventyrsbad. Jag är plötsligt omgiven av folk. Jag simmar in i dem och ursäktar mig. Känner att de, medvetet eller omedvetet, pressar sig mot mig med sina nakna kroppar. Förresten är jag också naken. Jag lyckas slingra mig förbi alla badare och hitta en avsats där jag kan gå iland och invänta nästa stora våg.
         Jag ser mig omkring. Där väntar tusentals människor. Och jag förstår vad de väntar på. Den förlösande vågen. Det är den de har betalat för och det är den som ska få dem att förnyas som människor. Långt därnere ser jag en strand fylld av människor inte större än riskorn. Tusentals och åter tusentals. De kommer också att få uppleva Vågen, men inte med samma intensitet som vi. Vi här uppe har de bästa platserna.
         En funktionär går runt och delar ut nummerlappar. Det är i den ordningen vi ska in i vågen. Jag får nummer –––.
         En högtalarröst räknar ner.
         Vi gör oss redo.