[Dröm nummer 107. I gryningen den 28 maj 2021.]

Mellan två huslängor löper en stensatt gata där det växer hallon. Stora, mjuka, doftande hallon. Jag plockar dem ett efter ett, trots att jag vet att jag inte får. Bryter isär dem och betraktar deras blottade inre. Kärnor och fruktkött omslutna av röd saft. Stoppar dem i munnen. De smakar ljuvligt.
         Jag kommer ut på en kaj. Ser ut över vattnet. Hallonsmaken är försvunnen och jag tänker på när min mor dog. Det är mindre än fyra år sedan och jag känner att vartenda ett av dessa fyra år är något som har brutits loss ur mig. När mor dog började nedräkningen på riktigt. Och jag tänker på hur hon dog. Kanske på det sätt som vi alla skulle vilja dö. Långsamt insomnande, utan några svåra smärtor. Klar i tanken in i det sista. Omgiven av barn och barnbarn. Hon tyckte det var så konstigt att hon snart skulle vara död, hon som fortfarande levde. Det var verkligen ett mysterium för henne.
         ”Ja, så här är det att dö”, sa hon högt på sitt drastiska vis en av de sista dagarna.
         Jag står på kajen och tittar ut över vattnet och undrar om hon tänkte något i dödsögonblicket? Var hon rädd? Vad kommer jag själv att tänka på? Kommer jag att vara rädd? Kommer jag att tänka att jag borde ha fått fler barn med fler kvinnor? Det hoppas jag verkligen inte. Det är så bra med dottern jag fått. Kommer hon att sitta intill mig?
         Jag räknar bakåt och jag räknar framåt. Åren som gått och åren som kanske kommer att gå.