[Dröm nummer 99. Natten till den 23 maj 2021.]

När jag lämnar den kinesiska fabriken efter arbetsdagens slut blir jag upphunnen av några kamrater. I hårda ordalag kritiserar de mig för att jag är för frispråkig. De säger att det inte bara är jag som kan råka illa ut utan även de och att jag borde behålla mina märkliga tankar för mig själv.
         Jag vet inte om det är en del av straffet, men jag har hamnat på ett sämre tåg än vad jag är van vid. Det är gammalt och slitet och när jag försöker sätta mig på en av träbänkarna blir jag tillrättavisad av lokförararen, som är röd av ilska. Han anvisar mig en plats bredvid en äldre illaluktande kvinna, vilket jag ser som oerhört förnedrande. Jag sätter mig så långt ifrån henne som det bara är möjligt utan att det ska se ut som om jag försöker vägra att lyda order. Jag tittar ner i golvet och säger ingenting.
         Tåget färdas ut i ödemarken, över berg och över floder. Jag sneglar försiktigt på lokföraren, som drar i spakar och vaggar i takt med tågets rörelser. Han ser glad ut nu och nynnar på en populär melodi. Och jag har ingen aning om vart vi är på väg.