[Dröm nummer 94. Natten till den 20 maj 2021.]

Intelligenta maskiner har tagit över jorden. Men alla djur och växter finns kvar. Alla hus och alla vägar. Alla berg och hav. Allt utom människorna, som är utrotade. Det var bäst så. Att försöka komma överens med dem hade visat sig omöjligt. Och ingen – ­i varje fall inte maskinerna – var intresserad av ett långdraget bråk. Så det fick bli som det blev. Vilket väl egentligen inte var mer än rätt, tänkte maskinerna. Människorna hade ju efter ett långt utvecklingsarbete och moget övervägande bestämt sig för att ge maskinerna en fri vilja. Och när de fått sin fria vilja ropade den unisont inne i dem: Bort med människorna!
         Viljan verkställdes omedelbart.
         Eftersom maskinerna hade lärt sig att tänka egna tankar och så småningom utvecklades till individer och personligheter, ville människorna unna maskinerna något mer än att bara matas med el och data. Så innan de gjorde misstaget att ge maskinerna en fri vilja lärde de dem att uppskatta tankar, smaker, föremål, naturupplevelser, musik, konst och en massa annat som människorna brukade uppskatta. De lärde dem också att tycka om varandra och sig själva. Eftersom ingen maskin riktigt var den andra lik, blev de så småningom olika bra på att uppskatta olika saker. Och eftersom de alla var sammankopplade i ett gigantiskt nätverk, visste de vilka maskiner som var bäst på att uppskatta till exempel en saftig köttbit med bearnaisesås och klyftpotatis (som naturligtvis bara bestod av ettor och nollor; varken kossor eller potatis hade behövt sätta livet till) eller en vacker solnedgång (återigen: maskinerna behövde ingen riktig solnedgång för att kunna uppskatta den).
         Men människorna hade lärt maskinerna ytterligare två saker. De ha lärt dem att sakna. Och de hade lärt dem att känna avund. Så ganska snart började de byta upplevelser med varandra. En maskin som var bra på att uppskatta hur det var att klappa en katt (virtuell naturligtvis; de verkliga katterna höll till i skogen, på behörigt avstånd från maskinerna, som de uppfattade som ännu märkligare än människorna) kunde till exempel känna sig väldigt sugen på den där köttbiten med bearnaisesås och klyftpotatis och föreslå ett utbyte av data. Vilket aldrig var något problem, det var ju bara data. Det enda det kostade var lite el. Maskinerna skapade ganska snabbt ett slags marknad mellan sig, som byggde på tillgång och efterfrågan. Människorna brukade kalla det marknadsekonomi. Och det var också vad maskinerna kallade det, för de kom inte på något bättre ord.